Är äntligen hemma. Kom iofs hem för ett tag sen, men det första som gjordes var att koka upp vatten med salt för att kunna sätta på mig mina nya piercingar.
Är helst slut, vi har handlat så mycket idag att jag är helt död. De mesta inför Chile är nu klart, thank God.
Hade gärna velat fota allt, men kamerans batterier är död och hittar inte laddaren. Har för mig att jag nämnt detta förut hihi. Jag har så mycket i min hjärna just, den är full av tankar och funderingar. Det är mycket som händer just nu, dagarna går för fort. Plötsligt sitter jag i ett plan på väg till andra sidan jordklotet för att vara borta i nio månader. Jag är rädd, som fan. Nervös.
Även fast jag vill åka, så vill jag ändå stanna. Det känns som om jag flyr, men samtidigt inte.
Som om jag flyr från alla mina problem, men jag vet att denna resa kommer vara så himla bra för mig.
Herregud vad jag kommer att sakna min familj. I början skulle jag åka för 9 månader, som nu, sedan ändrades detta till tre månader och nu igen till 9 månader igen. De närmsta vet varför det ändrades.
Jag vill gråta, men jag vet inte för vad. Jag känner mig bara allmänt nere, jag hatar nästan allt och alla. Jag vill inte lära känna nya människor, jag vill inte ha något med människor att göra alls. Jag äcklas av människor. Jag äcklas av mig själv. Jag har så mycket hat i mig, så mycket ångest. Allt detta pga en sån obetydlig sak, som inte ens är värd min uppmärksamet eller tid. Jag hatar att jag blivit så, jag hatar det. Men Chile kommer att ändra mig, tillbaka till den jag var och ännu bättre än det. Allt det här kommer att gå över, till 100%. Jag längtar redan, men sår tar tid att läkas. Ärren kommer alltid att finnas där, för att påminna mig om vad som ska och inte ska upprepas. Vad jag ska akta mig för och vad jag ska omfamna med kärlek.
Jadu, denna upplevelse har inte BARA vart negativ. Den har vart positiv, jag har lärt mig mycket av detta.
Otroligt att du kan lära dig en massa av att någon behandlar en som skit, underbart.