Jag och min syster är väldigt känsliga av oss, lite för känsliga.
Vi är ganska lika i mycket men det finns vissa saker som skiljer oss åt.
Tex när hon blir ledsen så blir hon riktigt ledsen och känner sig sjukt deprimerad. Jag kan vara ledsen, sen arg, sen glad och sen ledsen igen och sen explodera som en galning.
Hon försöker hjälpa många människor och när hon inte kan så känner hon sig nere och hon kan inte säga nej.
Där är jag motsatsen, känner jag mig nere så gör jag inget jag inte vill göra. Tyvärr.
När hon mår dåligt så äter hon.
När jag mår dåligt så slutar jag att äta.
I mer än en vecka har jag ätit en enda måltid och varje gång jag äter mår jag illa.
Ibland stannar inte maten i magen heller och det är hemskt.
Jag älskar mat, jag är inte fet, jag är inte överviktig jag är normal (förutom när jag tycker att jag ser ut som en fet kossa).
Men gosh jag älskar mat, riktig mat. Restaurang mat, hemlagad mat. Inte skräpmat som donken och så men riktig mat.
Öh, ändå. Jag hatar att jag är så känslig.
när jag blir irriterad så kan jag explodera så mycket att jag kan slå ner någon. Hittills har jag inte slagit ner någon iofs men jag har slagits..

Det här inlägget är helt meningslös, läs inte.