Är så duktig på att tvivla på människor att jag inte ens litar på mina närmsta.
Jag är ärrad och ful i munnen. Men när jag väl börjar kan jag inte hålla emot. Allt kommer ut, även det som jag lovat mig själv att inte säga. Allt jag valt att dölja när det gäller mina känslor kommer ut.
Min sårbarhet och min osäkerhet visar sig mer än någonsin och istället för att öppna mig, så stänger jag ner mig.
Jag försvarar min stolthet psykiskt med ord. Som om det skulle hjälpa. Allt blir bara värre.F
Få människor står ut med mig och dom som gör det är min familj. Andra, dom kommer och går i mitt liv.
Antingen för dom inte längre står ut eller för att jag själv puttat iväg dom.
Bättre att gå och lämna dom än att själv bli lämnad, visst?
För det så jag gör. Jag pushar och pushar tills man inte står ut och då säger jag "vad var det jag sa?" fast det var mitt egna fel att dom stuckit.

Det är svårt att lita på folk när man är så van att inte göra det. Levnadsinstinkten i mitt liv.
Men litar inte man på folk så står man ensam kvar på slutet.
Är det de jag vill?