It's not fair.
You've got nothing. I've got my scars to remind me how much you've hurt me. It's not fair.
Jag har så många tankar som flyger runt i min hjärna just nu. Ex, kärlek, livet, familjen, Sverige, saknaden, lycka. Så mycket jag tänker på att jag blir galen, vet inte vad jag ska göra. Har tänkt på mitt liv lite extra på sistone. Allt som hände från 13 års åldern till nu, saker som man har gått igenom, misstag man har gjort, konsekvenser man har tagit. Jag tänker på lycka, jag har sagt så ofta att jag aldrig vart lycklig sen jag var ett litet barn och inte visste vad som var rätt eller fel. Men nu när jag tänker efter så har jag vart lycklig. Även om det vart upp och ner så har jag ibland vart lycklig. Med mitt X var jag det, ibland. Det var ren lycka för mig för när vi kysstes och hållde om varann så kände jag sådan värme. Jag kände kärlek och jag var lycklig. Så lycklig att jag ibland kunde gråta. Ingen har fått mig att känna mig sådär, bara han och jag tog inte vara på det. Även om det inte bara var mitt fel att förhållandet vi hade var som en berg och dalbana. Det är aldrig en persons fel, alltid bådas. Eller? Jag har blockat honom överallt, inte för att han inte ska veta av mitt liv utan för att jag inte ska gå och kolla på allt han gör, allt han säger och hur han ser ut. Det är för min egen skull, för att jag känner mig själv. Jag vet att jag klickar mig fram och sedan fäller en massa tårar. När jag väl råkat sen en bild så kan jag må så dålig i flera dagar. En gång klickade jag igenom en gemensam kompis fotoalbum. Jag visste att jag skulle se honom men jag insisterade iallafall. Mitt hjärta slog så snabbt, jag blir varm och skakar och fick även en spykänsla. Såklart så såg jag bilder dessutom och inte så smickrande kommentarer och rubriker. Vad hände då? Jag mår mer illa och gråter, så varför gör jag det? Jag vill kunna avblockera och om jag skulle råka se en bild så skulle det inte vara så farligt. Jag skulle tänka på alla fina minnen vi hade, tacka honom för de stunderna vi haft och bara gå vidare med mitt liv. Som om inget har hänt. Betyder det att jag fortfarande älskar honom? Att jag vill ha tillbaka honom? Jag vet inget längre, om jag fick chansen igen skulle jag ta den? Aldrig. Eller? Jag trodde verkligen att jag var älskad, riktig kärlek men guess I fooled myself. Man vänder inte ryggen på någon som man säger älskar. Man försvinner inte från deras liv för patetiska anledningar. Man får aldrig den man älskar att gråta. Jag gav riktig kärlek, från djupet av mitt hjärta, min själ och mitt huvud. För när man älskar så ska alla dessa tre, hjärnan-själen-hjärtat, känna likadant. Allt ska kännas rätt.
Jag antar att vi inte var menade för varandra helt enkelt.
Kommentarer
