Då har man packat klart och städat upp lite här i rummet. Shit.
Vill både gråta och spy, at the same time haha. Är så sjukt nervös och så sjukt ledsen. Jag vill inte lämna min familj, inte för sån lång tid iallafall men nu är det snart gjort. Snart åker jag iväg och det finns verkligen ingen återvändå. Minst tre månader borta, max nio månader. Fyfan vilket helvete det kommer att bli att säga hej då till familjen, jag kan se framför mig hur dom gråter och säger hur mycket dom älskar mig.
Frågan är om jag ska vara en brave face eller grina som ett barn jag med, jag gissar på det sista. Ingen ideé att leka tuff när man skiljer sig från sin familj. Fan fan fan, är det för sent att ångra sig??
Jag vill inte åka bort så länge! Inte pga mitt rövknullade liv (ursäkta uttrycket) som gör så att jag måste fly från smärta och helvete, från minnen och förlorad kärlek! FAN säger jag bara!!
Idag fick jag veta att han försöker komma över mig, antar att jag får börja göra det jag med. Anledningen till varför jag inte börjat göra dig är för att jag var tvungen att få bekräftelse att han försöker glömma mig.
Just nu har jag bara försökt att inte tänka på det. I Chile får glömmandet börja rulla..

Jag klarar inte av att skriva mer just nu, inte om jag avslutar med snaran runt halsen och att någon sparkar undan stolen jag står på. Så jag säger god natt nu och vi hörs senare!