Jag vet att vissa av er har märkt det, för jag ser hur ni tittar på det när ni tror att jag inte ser. Jag tänker att jag kanske skulle skriva av mig? Bara få det överstökat och hoppas att alla som undrar läser så man slipper ta det om och om igen. Fast det inte gör något men iallafall. Jag vet också att en blogg är något alla kan läsa så man kanske inte ska dela med sig av allt privat, vilket jag inte tänker göra. Men det här inte direkt något man missar, särskilt om man umgås med mig när det är varmt hah. Det är bara nyligen jag går med kortärmade tröjor och det är bara nyligen jag försöker ignorera blickarna, hur jobbigt det än är. Jag har ärr på armarna, mer på den ena än den andra. Högra syns knappt, thank God for that. Men vänstra är sliten, den har gått igenom mycket. Det är inget jag är stolt över, hell no. Men inget jag orkar dölja längre, dölja att jag faktiskt mått skit förut. Att ha ångest konstant, att vilja ta det sista andetaget varje dag, att inte orka mer. Jag lärde mig aldrig att hantera min ångest, hur jag borde ha stått ut med den istället för att skada mig så fort den dök upp. Så fort ångesten kom, så fort jag var ledsen, så fort jag var arg, så fort jag ville ge upp. Det var min enda utväg, min enkla utväg. Det är mycket som har hänt, jag vet att andra har det mycket värre men ändå, att jag undrar hur det kommer sig att jag fortfarande sitter här. Vid liv och skriver ner detta lite för privata inlägg?
Jag har iallafall blivit starkare, jag står ur med ångesten. Har inte rört mig på snart nio månader och jag är så jävla stolt. Tänker aldri mer falla i det, för jag vet att om jag misslyckas så dör jag. Hur negativt det än låter.
Det gör inget heller om jag blir kallad för emo, det bevisar bara hur ignoranta och dumma människor är och jag vill inte ha kontakt med sånna människor. Jag är starkare än någonsin och för en gångs skull känns det som om jag börjar känna mig lycklig.