Här i Chile mår jag bra, jag gillar det och jag njuter av varenda dag som Gud ger mig här. Men jag saknar Sverige också eller rättare sagt saknar jag mer människorna i Sverige. Familjen, vännerna, han. Jag kommer att komma hem tidigare än tänkt, I think. Det är vad jag har planerat just nu, men man vet aldrig hur framtiden blir. Vart kommer "Oh nej.." ifrån då? Hur kommer det sig att den dyker upp här?
För att jag såg en bild på Stockholm. Jag såg den och jag fick en klump i magen, en spykänsla. Jag vill inte dit. Det är för tidigt för mig att komma hem nu, efter snart två månader. Det är för tidigt. Det gör fortfarande ont och jag vill komma hem frisk. Frisk fysiskt och psykiskt. Jag vill inte komma hem och börja känna tårarna som rinner så fort jag ligger i min säng, nej jag vill kunna le och vara lycklig för att jag är hemma. Ingen ångest. Inga minnen, jag vill inte ha några minnen alls. Jag har lärt mig min läxa, men snälla låt mig glömma för jag vill inte minnas. Jag älskar inte, jag hatar. Jag känner bara hat och ingen kärlek.

Så en sak är nu säkert.
Jag lämnar inte Chile förrän jag har förlåtit och glömt. Inte förrän jag kan säga med ett leende på mina läppar och ett starkt hjärta "Jag är lycklig".




God natt.