Jag tänker bara skriva av mig, jag bryr mig inte om den röda tråden inte existerar eller om något inte make sense eller om jag stavar fel. Jag tänker bara skriva tills jag fått ut allt.

Grekland 2009, vilka minnen. Fina men smärtsamma minnen. Har ni sett Eternal sunshine of the spottless mind med Jim Carrey och Kate Winslet? Dom kan radera minnen. Tänk om man kunde göra det? Tänk om det vore möjligt? Jag vill glömma dig, utan att radera bort lärdomen. Jag vill inte längre se ditt ansikte i mina tankar, i mina drömmar. Även om jag är starkare än förra gången du försvann så gör det ändå ont. Lögnerna, sveken, mitt brustna hjärtat. Illusionen av 'föralltid, oavsett vad', allt var bara lögn. Jag får rysningar av att tänka på det förflutna, tänka på det jag trodde att vi hade. Vilket var ingenting. Du har aldrig älskat. Förälskelse ja, men inte riktig kärlek. Jag måste sluta tänka på det som var och börja fokusera mig på framtiden, men det är så svårt. Jag snubblar för många gånger på min väg till framtiden. Jag bryr mig inte om du njuter av att veta hur svårt jag har det med att glömma dig, hade min mor vetat hade hon skällt ut mig för att jag visar hur jag mår och hur jag känner. Men jag tänker inte gömma mina känslor eller ljuga, jag är inte som dig. Jag gråter fortfarande för dig, inte lika ofta som förra gången men tårarna dyker upp då och då. Vet du varför det är så? Vet du varför jag fortfarande mår såhär? Låt mig förklara för dig varför det är såhär min vän.
Jag förälskade mig i dig, djupt. Jag hittade inga fel med dig, du var helt perfekt. Insidan och utsidan, perfekt. Efter förälskesen började jag älska dig. Riktig kärlek, från djupet av mitt hjärta med hela min själ. Du var min ängel, han som räddade mig från mörkret som fanns runtomkring mig. Han som stod ut med mig hur jobbig jag än kunde vara. Jag ville aldrig ha någon annan, för utan dig kunde jag inte andas. Jag gjorde mina snedsteg, ett bevis på hur operfekt jag är och hur osäker jag är på mig själv. Du hade kunnat hitta bättre, mycket bättre. Som aldrig hade sårat dig. Men efter allt var det ändå du och jag, fast annorlunda. Jag tog mitt skit, mina konsekvenser. Men det räckte tydligen inte. We said forever.. Vi var inte ens nära evigheten.
Allt du bad mig om gjorde jag, allt du sa trodde jag på. Jag var 110% din, men du? Vart hade jag dig? Vad mer ljög du om? Vad mer undanhöll du från mig? Varför?
Jag vet att jag är inte är världens bästa, men inte ens jag förtjänade detta. Du skadade mig inte för stunden, du skadade mig för alltid. Jag har märken som bevisar hur mycket du sårat, men du har inget. Du har ditt liv, livet jag aldrig tillhörde. Jag ingick aldrig i ditt liv, du var aldrig min. Du bara hade mig där, bara för att. Vi sa föralltid, men du tog aldrig mig till ditt hem. Du var mitt allt, mina andentag, mitt hjärta. Men jag var bara något att ha för stunden. Allt vi hade var en lögn, kom aldrig och säg att inte är sant. Dina ord innehåller ingen sanning längre. Jag tog dina ord förgivet, om du ljög om en sak..hur många gånger har du då ljugit för mig? Hur många bråk har inte uppstått pga att jag inte trott dig? Hur många gånger har jag gråtit för att jag hatat mig själv för att jag trodde du ljög? Hur många gånger har jag inte skadat mig pga det? And now I cry, why?
Från din mun kom dessa ord "Jag har aldrig gett dig en anledning till att inte tro mig". Jag vill inte ens tänka på alla saker du måste ha ljugit om. Hur många gånger har inte du fått mig att må dåligt för att jag inte litat på dig.
Ge mig frid, för jag har fortfarande ont. Försvinn från allt som har med mig att göra för jag älskar dig fortfarande. Och jag hatar mig själv på grund av det, för att jag fortfarande älskar dig. För att jag fortfarande har känslor för dig. Det är så mycket enklare att hata dig, varför kan inte jag fortsätta hata dig? Varför var jag tvungen att fatta att jag fortfarande älskar dig? Det känns skönare att leva i en lögn, enklare. Men jag antar att det här är början på slutet.
How dare you say it's nothing to me? Baby you're the only light I ever saw.

Jag orkar inte skriva längre, ögonen svider och allt känns piss. Men vad vore livet utan problem? Trist, I know.
Han läser inte ens skiten längre, so what's the point. Fin utsida, men äcklig insida.