Jag däcka på sängen framför The Big Bang Theory och vaknar inte så glad. Jag vaknar bitter, som en jävla kärring. En bitter kärring vid tjugårsåldern. Jag vaknar och inser att jag hatar människor.
Människor som man försöker hålla kontakten med, människor som säger en sak men menar något annat, människor som aldrig kan ta några val, människor som gör fel val, människor som slösar på saker dom inte ens har, människor som hatar människor. Ja, jag hatar mig själv.
Det värsta är att jag är den patetiska människan när det gäller allt jag har tagit upp här, för jag fortsätter med att försöka med dessa människor. Jag fortsätter att prata, jag fortsätter med att kämpa, med gnälla för deras bästa. Men vem fan ger tillbaka? Är det när man har dåligt som man söker sig till mig eller bara när man själv har lust?
Eller är det mig felet ligger i? Är jag verkligen så hemsk som person?
The thing is, if that's the case..sluta vara såna jäkla airheads och säg det på en gång. SUCK, där kommer personer som säger en sak men menar något annat, upp. Ska det vara så svårt att säga ja eller nej eller "såhär känner jag". Gosh, det är inte så som om jag ska hoppa från en jäkla bro för att någon "sårar" mig, om dom ens lyckas med det. Herrejösses.
Sen så har vi människor som köper, köper och köper fast dom inget har? Vad fan är poängen? Kan du inte köpa något som du verkligen vill ha pga att du har en massa att betala och måste spara, then dont f*cking do it!!
Fan, ring till Lyxfällan om det ska vara så jävla svårt att hålla koll på sina pengar.
Jag är sån som slösar ganska mycket, men skillnaden är att jag HAR (när jag väl har haha) och när jag INTE har så ja, då har jag mig tamejfan inte. Nej okej ska sluta klaga just nu. Ska göra en kopp te och kolla på serier och försöka somna igen. Ciao!