Firefly.

Det man märker sen är att du kämpar, igen, för att allt ska funka. Du vill bara vara lycklig, visst?
Men hur mycket du än kämpar så når du inte dit, du kommer inte ens nära ditt mål.
Du försöker att vara den mogna, den ordentliga, den som är tyst och visar sig större. Men ibland lyckas man inte, ibland får man nog.
Man känner tårarna brännas ju närmare dom kommer dina ögon. Din hals svider och knyter sig när du pratar, din kropp sticker och skakar av agression. Du är så trött och du orkar inte mer.
För du kan aldrig vila, du får aldrig vila. Det är alltid någon som kommer och förstör, som kommer slänger ord som hugger ens hjärta, ens mentalitet.
Jag får slag mot hjärtat och självklart gör det ont, det sårar. Men tårarna rinner inte för det, inte för dina små ord.
Dom rinner för att ännu en gång måste jag gå igenom samma skit. Nytt liv, ny människa men samma skit.

Då är det självklart jag som är problemet eller hur?
Självklart.





I don't talk to you about things don't I?
And you wonder why?
What's the point of talking and telling if you know, that you won't even listen.
And what's the point of saying "I am sorry" if you're gonna do the same shit over and over again.




Sakta med säkert försvinner känslor, beteende, jag.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0