Peptalking to myself.
Det är skönt att få hjälp med sina problem. Man för över problemen till någon annan som vill lyssna på en.
Man tjatar, man gnäller, man blir ledsen kanske arg, man frågar efter råd.
Vad som helst.
Och plötsligt känns livet lite lättare, det kan bli så när man pratar om shit som stör en vet ni.
Om man är en person som har lätt att prata om problem så är det bra för en att ha någon att prata med.
Men om man inte öppnar käften, om man inte gillar det då?
Eller i min situation..jag gillar inte att öppna käften men jag har gjort det MEN det funkar inte.
Jag kan inte släppa mina tankar. Dom förföljer mig, smyger upp på mig när jag minst anar det.
Dom lämnar mig aldrig ensam, dom får mig bara att tro det.
Och dessa tankar förstör för mig, förstör mitt liv (ja SÅ jobbiga är dom), förstör mitt förhållande till den mannen jag älskar. Och det är inte ens hans fel, han har inte gjort något fel. Typ.
Men samma gäller mig.
Man tjatar, man gnäller, man blir ledsen kanske arg, man frågar efter råd.
Vad som helst.
Och plötsligt känns livet lite lättare, det kan bli så när man pratar om shit som stör en vet ni.
Om man är en person som har lätt att prata om problem så är det bra för en att ha någon att prata med.
Men om man inte öppnar käften, om man inte gillar det då?
Eller i min situation..jag gillar inte att öppna käften men jag har gjort det MEN det funkar inte.
Jag kan inte släppa mina tankar. Dom förföljer mig, smyger upp på mig när jag minst anar det.
Dom lämnar mig aldrig ensam, dom får mig bara att tro det.
Och dessa tankar förstör för mig, förstör mitt liv (ja SÅ jobbiga är dom), förstör mitt förhållande till den mannen jag älskar. Och det är inte ens hans fel, han har inte gjort något fel. Typ.
Men samma gäller mig.
Tappar bort mig helt men ungar kom fram nyss, ena grät för att han hade blivit slagen på huvudet för hårt.
Efter två minuters snack säger dom förlåt till varandra, kramar varandra och sedan går dom och leker tillsammans och glömmer det som har hänt. Som guldfiskar. Om man ändå vore sån..ett barn.
Tillbaka till "ämnet".. Jag är dålig på att släppa säker. Min hjärna är min värsta fiende, den hatar mig.
Den sänder ut ämnen i min kropp som får mig att lämna mig lycklig, för att sen ge mig flashes av tankar och saker jag inte vill minnas.
Min hjärna är ond. Vad min kära far har sagt är att vi är starkare än hjärnan, det är vi som bestämmer vad vi vill känna, tycka eller komma ihåg. Man kan säga att det är hjärnan vs. hjärnan egentligen.
Min älskade fästman har även sagt att det är jag som bestämmer vad jag vill komma ihåg eller vad jag ska tänka. Jag har alltid sagt nej till honom, att jag har försökt men att det är omöjligt.
Fast det säger jag bara för att jag inte vill att han ska ha rätt också för att jag inte orkar kämpa mot min egna hjärna. Men nu ska jag kämpa, för jag vet att jag kan.
Efter två minuters snack säger dom förlåt till varandra, kramar varandra och sedan går dom och leker tillsammans och glömmer det som har hänt. Som guldfiskar. Om man ändå vore sån..ett barn.
Tillbaka till "ämnet".. Jag är dålig på att släppa säker. Min hjärna är min värsta fiende, den hatar mig.
Den sänder ut ämnen i min kropp som får mig att lämna mig lycklig, för att sen ge mig flashes av tankar och saker jag inte vill minnas.
Min hjärna är ond. Vad min kära far har sagt är att vi är starkare än hjärnan, det är vi som bestämmer vad vi vill känna, tycka eller komma ihåg. Man kan säga att det är hjärnan vs. hjärnan egentligen.
Min älskade fästman har även sagt att det är jag som bestämmer vad jag vill komma ihåg eller vad jag ska tänka. Jag har alltid sagt nej till honom, att jag har försökt men att det är omöjligt.
Fast det säger jag bara för att jag inte vill att han ska ha rätt också för att jag inte orkar kämpa mot min egna hjärna. Men nu ska jag kämpa, för jag vet att jag kan.
Kommentarer
