Jag börjar märka att det är vinter, mörkret kommer snabbare och kylan håller sig fast längre och längre.
Jag märket även det på sättet jag mår, inte ok.
Jag blir segare, tröttare, allt blir så mycket värre känns det som. Saker som jag klarar hyfsat bra blir svårare.
Jag blir lättare arg, lättare ledsen. Det är inte svårt för mig att ändra humör väldigt drastiskt men när vintern kommer så känns det som om det blir svårare.
Jag har aldrig förstått mig på människor som klarar av mig, som står ut med mig. För jag vet hur svår jag är, hur jobbig jag kan vara med mina humörsvängnigarna.
Far min varnade min älskade man haha. Men fast min far varnat honom och fast min älskades röst påminner mig att han aldrig kommer lämna mig så blir jag rädd.
Jag själv skulle aldrig stå ut med någon som jag. Kanske därför jag faktiskt inte orkar med mig själv.

Aja ska sluta skriva så negativt just nu haha. Ciao..